Dokumentation in absurdum

Jag är tacksam över att ha ett dokumentationsmaterial som funkar för mig. Jag fyller i löpande och på så sätt är det mest en sammanställning som behövs när betygen ska sättas. Det funkar. Oftast.

Men så har vi ju allt annat som ska dokumenteras: Ämneskartläggningar lärare av undervisande vid misstanke om att eleven eventuellt inte kommer nå betyg. Pedagogisk kartläggning av klassföreståndare när ämneskartläggningar har kommit in (en eller flera). Fördjupad pedagogisk utredning av speciallärare, samt åtgärdsprogram och APS:er (Beslut om anpassad studiegång). Jag har kollegor på andra skolor som skriver endast enstaka ämneskartläggningar, that's it. På vår skola med många nyanlända med kort eller ingen skolbakgrund, har vi stor rutin på detta. Det är klart att det går fortare då, men det är ändå X antal kartläggningar som ska skrivas.

Och så har vi skrivandet inför utvecklingssamtal. Dessa är nuförtiden elevledda, så där ska undervisande lärare ge respons på elevernas självskattningar. Ganska ofta har eleverna stor insikt i sina förmågor, men ibland är det rena önskedrömmar. Då gäller att formulera det ännu försiktigare än om man hade skrivit själv från början, utan något att respondera på.

Sedan tillkommer också dokumentation vid fysisk eller verbal kränkning eller mobbning...

Är det fler än jag som tycker att det vore önskvärt om en större andel av arbetstiden lades på förberedelser, planering materialframtagning, bedömning och återkoppling, d.v.s elevfokuserat arbete, eller kollegialt lärande och pedagogiska samtal....?