Ordet borde är nog ett av de fulaste ord jag känner till. Det är ett ord som ständigt skapar dåligt samvete och menar på att man har tagit ett beslut som man ångrar. Inte sällan lägger man det på någon annan: "Du borde" eller "Han borde". Och väldigt ofta har det ett samband med att någon har upptäckt "något fantastiskt" som ska förändra livet.

För tio år sedan gick jag igenom en mitt-i-livetkris, som gjorde att jag ändrade inrikning på livet. Det var för att överleva. Jag gick igenom en skilsmässa. Det var det enda som fanns kvar att göra, när jag hade provat allt. Och jag såg en massa människor som var i lika dåliga förhållanden, men ALDRIG att jag sa "Du borde skilja dig". 

Därför är det så svårbegripligt för mig när folk hela tiden ska komma med råd/uttalanden som: "Du borde testa 5:2", "Du borde testa att springa ett par gånger i veckan", "Du borde testa spinning", "Du borde...." o.s.v

Jag har mina egna "borden" och har gjort ett visst antal livsval, som jag står för. Jag litar på att mina vänner respekterar det, precis som jag respekterar deras. Och jag tycker faktiskt inte att det är särskilt respektfullt när andra vill lägga på mig sina "borden" utan att lätta på bördan i andra ändan. Det är inte så man kommer varandra närmare som vänner precis. Då håller jag hellre distans, oavsett vem det är.

Och ja, jag VET att jag borde röra på mig mer, gå ner i vikt, städa oftare, plugga hårdare, jobba hårdare, vara snällare, ställa upp mer, foga mig efter andra, o.s.v Men nu har jag valt balansen i livet, precis som min chef, läkare och massör har sagt till mig. Utan att säga borde.

Ibland tänker inte folk på vad de säger. Jag är inkluderad i begreppet folk. Men då och då pluppar det upp i skallen på mig, tillfällen då jag har blivit sårad av någons tanklöshet. Under en tid när jag hade känselspröten väldigt ytligt, kände jag av varje sådan liten tanklös kommentar och den satte sig som en tagg i hjärtat.

De tre sakerna som sårade mig mest som nyskild var från olika personer och vid olika tillfällen. Den första var nog den som flera uttryckte:

- Ska ni inte kämpa lite till?

Den sades av flera som trodde att de kände mig, men som inte hade en aning om hur mitt liv hade varit. Den har jag ALDRIG sagt till någon sedan dess.

Den andra sades på en plats, där jag kände mg väldigt utlämnad, då vi hade pratat om julen och jag hade berättat att jag skulle fira jul utan barnen:

- Hur kan du klara av det? Det skulle jag ALDRIG klara!

Jo, jag tackar! Hade jag något val? Personen ifråga hade absolut ingen tanke på att jag kanske skulle må bra av att få en inbjudan i alla fall till en julfika...

Den sista kändes bara korkad när den kom, men den var som en spjutspets:

- Jo, vi måste tacka nej till den där bjudningen, för min man har inte lust att umgås med bara kvinnor. 

Jobbigt för honom, men de har inte blivit bjudna fler gånger!

Jag är faktiskt inte långsint, men jag har en överlevnadsinstinkt, som gör att jag besparar mig från fler elakheter. Det är så man sållar bland sina "vänner".

Idag är en sådan där dag som man skulle kunna gjort något mycket dumt. Gått till jobbet t.ex., bara för att man tänker "Jag är inte såååå sjuk, det går nog över." Och så gick man, satt och frös, mådde dåligt och längtade hem, under tiden som man bara avverkade lektioner. Jo, det funkar om man är tillräckligt viljestark, men det slår tillbaka! Om jag hade haft ett kontorsjobb hade jag förmodligen varit på jobbet, med tjocktröjan på, pappersnäsdukar i fickan, konstant drickande varmt te ur största muggen och avbokat något inte-så-viktigt möte, men gått på något superviktigt. I skolan är varje lektion av sorten superviktigt möte. Varje dag, flera stycken. Aldrig slappna av.

Därför är jag, min raspiga hals och mitt luddiga huvud hemma idag. Vi satsar på de viktiga mötena en annan dag.

(Vikarien har i alla fall fått bra planeringar till de tre långa lektionerna som jag har. Ett par till finns på schemat, men de vet jag att min kollega fixar, då vi har dem tillsammans egentligen...)

Idag har flera av mina fördomar besannats. Jag har hyst fördomar om lågutbildade människor, med massor av tatueringar och piercingar... som helst visar upp sina fyllefester och liknande. Jag har trott att de är överrepresenterade bland människor som uttrycker starkt främlingsfientliga åsikter med ett ytterst torftigt språk och med en massa påhopp.

Idag har det besannats. Tyvärr!

För jag känner ett flertal (d.v.s. fler än bara en handfull) människor som har både tatueringar och piercingar, är välutbildade, trevliga och socialt anpassade och aldrig skulle slå ner på andra människor, istället för att behandla sakfrågor. Själklart skulle jag inte fösa ihop dem i en grupp med alla dem som hyser rasistiska åsikter och uttrycker dem med så många svordomar och hatord som möjligt.

Jag fick bara en överdos med dumma åsikter östa över mig i gruppen "Nej Till Tiggare i Linköping" på Facebook. En samling individer som eggar varandra i att hata mest och uttrycka det på simplast möjliga sätt...

Trött blir jag.

Igår blev jag mer än arg. MER än arg. Det startades en ny grupp på Facebook, som folk plockades in i, utan att vara tillfrågade. Inte jag, men två av mina vänner. Jag blev jätteförvånad, för det var två vänner som jag VET inte står för de åsikterna som gruppen har som namn: "Nej Till Tiggare i Linköping". Den ena gick ur med en gång, men den andra gjorde et smart drag: Hon skrev ett inlägg om deras människofientliga åsikter. Det raderades. Då skrev hon ett till om deras censur av inlägg med andra åsikter. Nu har det startats en kampanj, där folk går in och gillar hennes inlägg.

Gör så du också!

Det är ett inlägg som inte ligger högst i gruppen, men har massor av Gilla. Gå in och gilla du också. Det ska märkas att vi är många som INTE hatar andra, för att de inte har det lika bra som vi.

Tack för din hjälp!